Det var under fredagseftermiddagen som Josefine Atterhagen, 19, var på väg hem från sitt jobb på hemtjänsten när hon märkte att en tjock kö bildats i rusningstrafiken. När hon kom längst fram i kön insåg hon varför.

Mitt på vägen stod en gammal man med sin rullator och skakade i den hårda kylan. Han tycktes inte vara förmögen att gå.

Men ingen verkade bry sig.

Istället letade trafikanterna efter luckor i motstående fil så att de kunde köra förbi honom.

– Det gjorde så ont i hjärtat att se honom sitta där. Så jag stannade på sidan av vägen, lade min hand på hans axel och frågade hur han mådde. Då vände han sig upp, tittade på mig och sade: ”Jodå, det är bara det att jag fryser så hemskt mycket”. 

Josefine frågade var mannen bodde och kände lyckligtvis till gatan. Hon hjälpte honom in i sin bil och lyckades med lite möda montera ner hans rullator så den fick plats i bilen. Detta samtidigt som ett antal människor passerade – utan att hjälpa till.

– Sen skjutsade jag hem honom till hans lägenhet så han fick komma in i värmen. Jag bäddade ner honom i sängen och kokade kaffe åt honom. Jag stannade där ett tag, säger Josefine till Aftonbladet och fortsätter:

– Jag såg att han hade hemtjänst, så jag lämnade en lapp och kunde till slut känna mig trygg nog att åka därifrån.

Hur reagerade mannen på din hjälp? 

– Han blev väldigt glad och tackade mig flera gånger. När jag åkte därifrån ställde han sig upp och gav mig en kram. ”Tack så mycket för hjälpen, lilla du”, sa han.

När Josefin väl kommit ut från mannens lägenhet brast det för henne.

–  När jag satte mig i bilen och åkte därifrån började jag gråta. Tanken på att det kunnat vara en anhörig till mig som satt ensam på vägen och folk bara körde förbi, den var fruktansvärd. Man kan inte behandla medmänniskor på det sättet.

Vad tyckte du om trafikanternas agerande? 

– Jag blev förbannad. Det tog en timme för mig att hjälpa den här mannen. Hur bråttom har man om man inte kan stanna upp och hjälpa en människa i nöd? Jag vet inte hur länge han hade suttit där innan jag kom och jag vet inte hur länge han skulle ha suttit där om jag inte hade åkt förbi, säger Josefine.

– Det är inte så mycket begärt att stanna upp och fråga en annan människa hur han eller hon mår.

Nu planerar Josefine att besöka mannen igen för att se hur han mår och prata med honom i ett mer normalt tillstånd.

– Han var nerkyld och kommer kanske inte ihåg så mycket, jag vill se till att han mår bra, säger hon.

När Liam Porter föddes saknades en stor del av hans vänstra arm. Precis som de flesta andra i liknande situationer har han de senaste åren gått runt med en vanlig protes.

Det gör han inte längre. Numera är Liam förmodligen coolast i klassen. Nyligen fick han nämligen en ny arm, inspirerad av tekniken från Star Wars.

Initiativet kom ifrån den globala organisationen E-nable, bestående av ett antal frivilliga volontärer som använder 3D-skrivare för att hjälpa behövande.

– Det är fantastiskt att de donerade tid och pengar för det här, bara för att få se lyckan i min sons ansikte, sade mamman Ryan Porter.

Och hennes son höll med, även om han mest var uppslukad av sina nya, häftiga arm.

– Den är jättecool och dessutom lättare och mer rörlig än min förra.

Men han var noga med ett påpeka en sak: Hans nya protes var en kopia på armarna från de goda trupperna i Star Wars, inte de onda, skriver ABC News.

Nu går historien om den lille pojken och hans nya arm varm på nätet, och många delar artikeln för att hylla den frivilliga organisationens insats.

Se det smarta tipset i klippet nedan.

Allt du behöver göra är att slå in *#06# på din mobiltelefon. Antackna därefter de 15 siffror som dyker upp på skärmen.

Dessa siffror kan enklast beskrivas som telefonens personnummer, vilka förenklar polisens arbete rejält om man skulle råka illa ut.

 Läs polisens inlägg i sin helhet:

”Vill du få tillbaka din telefon vid stöld?

Slå *#06# på din mobiltelefon – anteckna och spara de 15 siffrorna. Klart!

De 15 siffrorna är mobiltelefonens ”personnummer”, även kallat IMEI-nummer. Genom att uppge det för oss vid anmälan blir telefonen sökbar i polisens anmälningssystem. Vi beslagtar ofta mobiltelefoner men utan IMEI-nummer har vi svårare att knyta dem till sina rätta ägare. Då få personer har sitt IMEI-nummer nedskrivet tvingas vi ofta lämna tillbaka den stulna mobiltelefonen till personen som troligen inte är den rätta ägaren.

En mobiltelefon är idag oftast inte bara en telefon utan kan innehålla foton, meddelanden och annat betydelsefullt.

Dela gärna inlägget och påminn dina vänner om denna enkla men viktiga åtgärd.”

Lyssna på den gripande berättelsen om kärlek och uppoffring nedan.

Det var under onsdagsmorgonen vid 08-tiden som Daniella Boström Larsson, 19, var på väg till jobbet med tunnelbanan. Hon hade inte ätit någon frukost och plötsligt slog ett kraftigt illamående till.

– Allt började snurra och jag mådde fruktansvärt. Jag kände att jag behövde något att äta eller dricka. Men jag hann inte komma så lång, för plötsligt blev allting helt svart, säger hon till Aftonbladet.

Daniella hade svimmat. Hon har senare fått förklarat för sig att hon plötsligt ramlat ihop, slagit huvudet i en stång och sedan landat illa med ansiktet rakt i tunnelbanans golv.

– Jag har aldrig varit med om något liknande förut. Jag är långt ifrån redo att gå ner i tunnelbanan igen på ett tag. Jag är fortfarande mörbultad, säger en uppenbart tilltufsad Daniella.

Vill hitta hjälten 

Idag mår hon förhållandevis bra. Men faktum är att saker och ting hade kunnat gå väldigt mycket sämre. Och det finns bara en person hon har att tacka för det – hjälten som trotsade folkmassorna och gick fram för att hjälpa henne.

– Han kom fram och satte mig upp på ett säte. Han frågade hur jag mådde och ringde en ambulans. Sedan tog han mina grejer och hjälpte mig till Kungsträdgården där vi satte oss på en bänk och väntade. Under hela tiden höll han kontakt med mig så jag inte skulle svimma ihop igen. Jag vet inte hur det skulle gått utan honom.

Nu vill Daniella hitta hjälten som räddade henne den där onsdagsmorgonen i Stockholms rusningstrafik. Men minnena är suddiga.

– Jag kollade mest ner i golvet. Men han hade brunna skor, en blå kappa och var en svensk kille på 24-30 år.

Vad skulle du vilja säga till honom?

– Jag vill verkligen tacka honom jättemycket och säga hur mycket det betydde. Jag vill inte veta vad som hade hänt annars. Alla andra klev över mig och fortsatte med sina karriärer. Han var den enda på tåget som stannade upp och räddade mig, säger Daniela Boström.

Kan du hjälpa Daniela att hitta sin hjälte? Kontakta viralt.aftonbladet.se 

Se klippet här: