Frysande gammal man fastande mitt på vägen – Josefine var den enda som hjälpte

Det var under fredagseftermiddagen som Josefine Atterhagen, 19, var på väg hem från sitt jobb på hemtjänsten när hon märkte att en tjock kö bildats i rusningstrafiken. När hon kom längst fram i kön insåg hon varför.

Mitt på vägen stod en gammal man med sin rullator och skakade i den hårda kylan. Han tycktes inte vara förmögen att gå.

Men ingen verkade bry sig.

Istället letade trafikanterna efter luckor i motstående fil så att de kunde köra förbi honom.

– Det gjorde så ont i hjärtat att se honom sitta där. Så jag stannade på sidan av vägen, lade min hand på hans axel och frågade hur han mådde. Då vände han sig upp, tittade på mig och sade: ”Jodå, det är bara det att jag fryser så hemskt mycket”. 

Josefine frågade var mannen bodde och kände lyckligtvis till gatan. Hon hjälpte honom in i sin bil och lyckades med lite möda montera ner hans rullator så den fick plats i bilen. Detta samtidigt som ett antal människor passerade – utan att hjälpa till.

– Sen skjutsade jag hem honom till hans lägenhet så han fick komma in i värmen. Jag bäddade ner honom i sängen och kokade kaffe åt honom. Jag stannade där ett tag, säger Josefine till Aftonbladet och fortsätter:

– Jag såg att han hade hemtjänst, så jag lämnade en lapp och kunde till slut känna mig trygg nog att åka därifrån.

Hur reagerade mannen på din hjälp? 

– Han blev väldigt glad och tackade mig flera gånger. När jag åkte därifrån ställde han sig upp och gav mig en kram. ”Tack så mycket för hjälpen, lilla du”, sa han.

När Josefin väl kommit ut från mannens lägenhet brast det för henne.

–  När jag satte mig i bilen och åkte därifrån började jag gråta. Tanken på att det kunnat vara en anhörig till mig som satt ensam på vägen och folk bara körde förbi, den var fruktansvärd. Man kan inte behandla medmänniskor på det sättet.

Vad tyckte du om trafikanternas agerande? 

– Jag blev förbannad. Det tog en timme för mig att hjälpa den här mannen. Hur bråttom har man om man inte kan stanna upp och hjälpa en människa i nöd? Jag vet inte hur länge han hade suttit där innan jag kom och jag vet inte hur länge han skulle ha suttit där om jag inte hade åkt förbi, säger Josefine.

– Det är inte så mycket begärt att stanna upp och fråga en annan människa hur han eller hon mår.

Nu planerar Josefine att besöka mannen igen för att se hur han mår och prata med honom i ett mer normalt tillstånd.

– Han var nerkyld och kommer kanske inte ihåg så mycket, jag vill se till att han mår bra, säger hon.