Agnes, 16, fick inte hålla tal om mens i skolan
av16-åriga Agnes Eriksson i Västerås fick i uppgift att hålla tal i skolan. Men när hon ville prata om mens tog det tvärstopp. Enligt Agnes berodde det på att läraren tyckte att det var stötande för killarna. Här berättar hon själv om sina upplevelser:
Jag går första året på gymnasiet och skiljer mig inte speciellt mycket från mina jämnåriga. En vanlig elev med vanliga intressen. Jag går på en vanlig skola med vanliga lärare. Att heteronormer, transfobi och även kvinnohat genomsyrar hela samhället är inget nytt, men jag tycker bara att det är så synd. Skolan är platsen där man ska lära för livet. Det ska vara en trygg zon, men så är nästan aldrig fallet. Skolan är platsen där jag har mött som mest skit.
Det är platsen där jag får undervisa lärarna i feminism och qthb-frågor i stället för tvärtom.
Allt jag kan om förtryck har jag lärt mig på internet. Om det inte vore för alla starka normbrytande twittrare som dagligen skriver om sina erfarenheter, eller för alla informativa Facebook-grupper, så hade jag varit lika patriarkalt hjärntvättad som människorna jag möter i vardagen.
Som på en lektion i svenska. Vi skulle börja med att skriva tal. ”Man får prata om precis vad man vill som är socialt accepterat.”, sa läraren. Jag föreslog mens och då lät det ungefär såhär från läraren: ”Mens är tabu, om ni pratar om det så kan killarna bli äcklade.”
Jag har en fitta och ett par bröst samt identifierar mig som kvinna. Hela mitt liv verkar gå ut på att anpassa mig efter det manliga könet. Jag får inte ha en kropp. Killarna kan ju bli äcklade. Jag får inte ta plats, för då kan ju killarna bli kränkta. När jag och resten av halva jordens befolkning blöder då ska vi inte låtsas om det. Vi lär oss att ta med hela väskan in på toan, för man vill väl inte visa sig med ett trosskydd i handen?
Vilken snippbärare har aldrig fått höra: ”MEN HAR DU PMS ELLER?” För som kvinna kan man inte vara upprörd. Ens känslor, tankar och åsikter förminskas och måste förklaras med en diagnos. Och vilka är det som bestämmer reglerna?
Snubbar.
Så nästa gång någon uppmanar mig att inte prata offentligt om en av de mest naturliga tillstånden i världen, så ska jag svara: över min skambelagda kropp.